Nej jag skulle inte klara mig utan minusgrader, ever.
Nu kommer den långa historien om Hanna och Speeden som skulle ta en kort och lugn ridtur för kylan och brådska:
Jag red iväg runt klockan tre förut, med en pigg och glad speeden (som vanligt då). Det var väl jag med, eller nae inte pigg, men på bra humör. Planen för idag var att rida och hälsa på Mamma (hon jobbar några km från stallet). Det var inte så halt så det blev lite trav och galopp till den stora skogen.
I höstas kunde man knappt rida där för att det var hur lerigt som helst, så jag tänkte som så att det bara är lite snö och mys där nu. Men dum som jag är tänkte jag inte på att det var snö både under oss... och ÖVER! Grenarna låg tunga i snö över hela stigen i flera hundra meter. Det var bara att slänga sig fram på halsen och låta Speeden sköta resten. Som tur har han ju gått och dragit timmer stor del av sitt liv så han bara plöjde gärnet genom träd och grenar. Ut ur skogen och vi hade väl en inkomst på tretusen kg snö på oss. mysigt värre.
Nu var vi framme hos mamma. Eller ja, efter att ha mött några galna får och rådjur såklart. Stod och pratade en stund och skakade av oss all snö.. Sedan begav vi oss hemåt igen, Fast en annan väg...
Jag var på suuuperbra humör, sjung och dona haha. Kände mig som 12 år igen, eller ja det vara ju bara 5 år sedan jag var det, så kanske 10 år då. När vi nääästan hade kommit ut ur skogen rätt nära stallet ser vi ett stort band över den lilla vägen mitt ute i skogen, i ödemarken. Först tänkte vi strunta i det och gå förbi det bara. Men jag tänkte efter en stund och ringde Nilla för att kolla vad det betydde. (hon är ju rätt mycket lantis ;) Fick till svar av hennes jägarkompisar att det nog inte var en sån bra idé att gå där. Vi blev tvungen att vända. Speeden tyckte jag var lagom dum i huvudet.
Antingen skulle det varit de som bott där som satt upp det bandet för att de inte ville att man skulle gå där, eller så kunde det vara farligt, typ is under snön. och drunkna vill man väl inte typ. Lite kallt att hamna i vatten nu känner jag.. Ingen idé att chansa så vi drog tillbaka igen, fast längsta vägen blev det, för nu började det bli mörkt, och vi ville inte ta vägen genom skogen då. Så det blev den stora bilvägen tillbaka. Lång omväg men vad skulle man göra, lite reflexer hade vi iallafall. Blev en heldel trav och galopp på väg hem. Dömysigt! Men kall som fan var jag och svor mest de sista hundrametrarna..
Tack världens bästa speeden iallafall för en mysig men knepig tur. Han är bäst!
och såhär såg snygga jag ut när vi var tillbaka (nej jag använder inte vit mascara)
Vad vore livet utan hästar alltså. jag vet faan inte. Puss påt, nu är jag varm igen. För er som orkade läsa igenom hela min uppsats: grattis!
